Abstrakt konst – dadaismen
Dadaismen var en proteströrelse inom abstrakt konst och litteratur som växte fram i Europa (och även i Tyskland, Schweiz, Frankrike och USA) åren under och före första världskriget. Denna abstrakta konstform formades av en samling med immigranter från flera länder år 1916 i Zürich i Schweiz.
Den fransk-tyske konstnären Hans Arp, den fransk-rumänske poeten Tristan Tzara och den tyske författaren Hugo Ball grundade detta år ”Cabaret Voltaire”. Det var en teater, litterär klubb och konstsalong under ett och samma tak. Där ställde man ut abstrakta konstverk och gav föreställningar som hade som uppgift att provocera och chockera folk genom sin absurditet. Rörelsen infördes även i USA av konstnärerna Man Ray, Picabia och Duchamp.
Dadaismen hade sin grund i att man tyckte att kriget var fruktansvärt onödigt och den ville säga ifrån mot den västerländska civilisationens normer, genom att förhärliga det omoraliska och laglösa. Den ville också poängtera betydelsen av det omedvetna och slumpmässiga bakom alla ändamål.
Dadaisterna sökte nya sätt att uttrycka sig på för att kunna lyckas med detta. Till exempel så övertog man inom bildkonsten kubisternas collageteknik och fyllde den med eget innehåll. Framförallt var det konstnärerna Kurt Schwitters, Hans Arp och Max Ernst som nådde långt inom denna teknik. Det hände också att man ställde ut föremål som man hittat av en slump, det kallades för ”objets trouvés”.
Den konst dadaisterna skapade var främst vad de själva kallade anti-konst, som exempelvis Hugo Balls dikter av nonsens eller Duchamps ”ready-mades”, som ett cykelhjul han skruvade fast på en pall. Picabia skruvade isär en klocka, doppade delarna i bläck, och gjorde avtryck på ett papper med dem, och lät det bli ett konstverk. Alla dadaister använde medvetet ett oberäkneligt arbetssätt, och de hyllade en anarkistisk och cynisk arbetsmetod där bland annat brottet mot den klassiska uppfattningen om skönhet stod var det som stod i centrum.
